1y53tt3
Ett sista avskedsbrev
---
När du var ut i zonen
då var det alltid tyst
De oknytt som nog fanns där
de sade ej ett knyst
Du skrämde allt på färden
men du var inte stygg
Du var från gamla världen
och gjorde natten trygg
Den glöd du hade i dig
var av en sällsam sort
Du satte dina egna spår
och tynar aldrig bort
Ditt huvud var av hamrad plåt
och surrade ibland
Ditt enda öga glödde lätt
och skela' lite grand
Emellan oss stod stora steg
av tidsåldrar som flytt
Men du reste dig ur drömmlös sömn
och lyste upp på nytt
Som irrblosset du virra' runt
när vi först hitta' dig
Du vandrade ur möken fram
att skapa egen stig
Jag minns ej dina första ord
det var en kraxig sång
Fast mekan sa till mig att det
nog vart' fornspråk en gång
Sen lärde du dig allt vi sa
i väldans rasker takt
Och erbjöd dig att följa oss
och hålla evig vakt
Du gjorde det, och se nu vart
det förde dig, din grav
Ett alltför dyrbart pris för nån
det aldrig kommer gott av
Så drick en skål för 1y53tt3
en riktigt hyvens manick
Vi häller sista oljan' pån'
att jorden åt na' drick
Å skylten den får säga:
Här ligger bitar av den kroppen
Som ingav redigt mannamod
och lyste klart ur knoppen
Säll är den som minnas får
vad redan gått förlorat
Och dricka jos på gamla dar
och visa vad man förkovrat
Men hellre sälle vore jag än säll!
1y53tt3, vi skola hedra dig!
Ett sista uppbryt nu i kväll
vi följa åter in i mökens stig.
Och kanske, om vi har ditt lyse med
kanhända hittar vi den del du sakna'
Vi kommer åter, gräver upp din kista
och vill allt väl, igen du vakna'
Farväl du store vän från gamla tiden
tårar rulla nerför vårat plyte
Att lämna dig så ensam kvar...
vår sista lykta lyser för ditt minne
