Verkstan

Bäverhoit

Publicerad 2011-07-27 17:26:21 i Balladen om Billie Blåsare,

Hon väcktes till ljudet av glas som krossades mot marken utanför fönstret. Det var ljust i hennes rum, och kvalmig värme letade sig ner i hennes lungor. Dags att gå upp då.

Efter att hon hävt i sig lite vatten och en halv tallrik med kall ulkbringa, (hur färsk den nu var), gick hon raka vägen till verkstan. Hon tittade på sin slitna rova, och såg att hon var präktigt sen. Mange skulle definitivt vara på dåligt humör. Alltid skulle han vara så petnoga med allting, men vad skulle man göra? Hon öppnade dörren och gick in i verkstan.

"Go'dag!" sade hon med sin muntraste röst. Inget svar. Mange måste vara på riktigt kasst humör, och det skulle bli en lång dag i sådana fall. "Hallå?" försökte hon igen, men väl inne i verkstan insåg hon att den var tom. Ja då var väl kunden redan här då. Mökans också.

I farstun stod en till synes mycket nervös bäverherre, och det hjälpte inte så värst mycket att Billie kom utstapplade  med en yrvaken blick i plytet. Som om det inte var nog luktade hon gårdagens billiga tinnerfylla, hon hade gått ut i, somnat i, och hade fortfarande på sig gårdagens smutsiga arbetskläder.

"Jaha?" var det enda hon fick ur sig. Mange såg inte imponerad ut, och skakade uppgivet på huvudet.

"Herr Gråbäck tappade sina lyktor på vägen ner för trappan. Eftersom det ändå var våran trappa han halkade på så tänkte jag att vi kan köpa tillbaka krosset och göra nipperaskar och solspel av det eler nått. Ja, han får halva summan tillbaka och lite rabatt på den nya ordern, eller så sätter vi det på krita kanske..." Han nickade menande, och Billie ryckte på axlarna.

"Du har kollen." Svarade hon och gnuggade sig i ögonen. Herr Gråbäck log nervöst igen. Ibland fick man faktiskt lov att hjälpa varandra litet grand, och alla hade faktiskt inte råd att tappa sina lyktor hur som helst. Dessutom ville hon dra sig till minnes att han lagat hennes taklucka för ett riktigt trevligt pris någon gång, så det gick nog jämt ut nu.

"Då säger vi det." Sa Mange, och bäverherren tackade och bockade och slank iväg. Så tog Mange sopen och gick ut, och Billie stod ensam kvar i farstun igen.

---

Efter en stunds tyst arbete så var solspelen klara, och de packade försiktigt ner dem i gamla trälådor med ängsull. Sedan var det bara att köra igång med arbetet. Sand, mönja och mjök skulle blandas, och hon ägnade en tyst tanke åt automaten Ge7 som lärt henne det. Mönjan var allt svår att få tag i, men det gjorde hennes skapelser så mycket mer speciella, och det var det som satt henne på kartan i slutänden. Snart var det dags att handla hem mer, och hon hoppades slippa behöva åka upp till Karle denna gången.

När skugggan flyttat sig från den ena sidan av rummet till den andra, stod på arbetsbänken fyra glas på fot redo för slipning, en såpgrön, mjukt formad glasvas och några pressade klarblå tallrickar. Mange såg nöjd ut, och Billie ställde blåsröret ifrån sig. Snart skulle avbytarna komma dit, och då kunde de i lugn och ro sätta sig och slipa sina nya skapelser.

Intro

Publicerad 2011-07-14 18:42:03 i Balladen om Billie Blåsare,

En ensam snabelbrass var allt som hördes. Den drömmande tonen förde tanken till en lobobsterfiskares gryningsfärd: fören glider fram ur dimman, tunga, lugna svallvågor böljar fram. Dåsiga, slöa blickar i lobobsterfiskarnas ögon. Så syns en liten antydan till ljus, tonen klarnar, och solen går upp.

Billie tittade sig omkring i den inrökta lilla syltan. Det var nästan tomt, men brassen spelade på, och drömde ut toner till de halvsovande lyssnarna. Krögarn kom ut och satte sig vid ett tomt bord, ett stop sikmust i ena handen och en dosa snusjord i den andra. Själv så tömde Billie sitt stop, lade en slant på disken och en i spelarens hatt, och drog sin kappushong tätt kring sig. Den kalla luften slog hårt mot hennes ansikte när hon kom utanför dörren.

Det var morgon i Göborg.

Gatorna var tomma, så när som på de få eldsjälar till apsiranter som sopade och plockade skräp. En speciellt ung liten hermelin verkade helt till sig över sitt arbete, och virvlade glatt runt papperstussar åt alla håll och kanter. Kanske just hennes medborgarskap inte var så långt bort? Billie log lite för sig själv och tänkte på den dag hon själv svurit eden, och då var vinden plötsligt inte lika kall, för den var åtmindstone göborgsk.

Tanken slog henne att även när Göborgs gator var tomma på folk, så var staden ändå aldrig sådär spöklikt tom som Pirit eller Nordholmia. Det var som om den låg och sjöd och väntade, som om den hade ett eget sinne.

Efter en kort stunds promenad ner mot slutet av kajen så var hon hemma. Dimman låg tät som vanligt såhär års, och det enda hon skymtade av sitt lilla hus var en orange ljusfläck i halvdiset, även när hon nästan var framme vid dörren. Hon hörde lugna vågor slå mot bryggan, och det låg en salt och småunken lukt av fiskrens i luften. Men det var iallafall hemma.

"Du sover då aldrig." Sa en trött röst så fort Billie satte fot innanför dörren. "Mange kommer över och tar nästa skift. Han borde vara här om en timme. Försök sova en stund." Ett par vänliga koögon synade henne på ett moderligt vis, och Billie orkade ändå inte diskutera.

"Jaja, jag kommer väl in om en stund då. Väck mig om nått händer." Hon gäspade stort. "Föereeesten..." saden hon halvkvävt mellan gäspningarna. "Vi har fyra extra fönsterrutor att göra till imorron. Och en lykta också. Be Mange bröta fram material till det är du snäll. Gonatt." Så försvann Billie in i sitt sovrum, och Rosa slängde in några extra kol i ugnen.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela